Jag kvävs av vardagens alltför hårt åtsnörda korsett, av nerpackade penslar och färger och ständig barncentrering. Jag kvävs av diskrepansen av drömmar och levt liv. Jag kvävs av min egen brist på engagemang - och den bittra smaken av besvikelse. Av den ständiga känslan av att
jag skulle kunna göra så mycket mer om jag bara inte lät så mycket tid gå förlorad till saker som egentligen inte spelar någon roll, på bekostnad av det jag längtar efter. Men nej, istället sitter jag här och beklagar det faktum att jag inte har karaktär nog att leva som jag vill, för att jag är rädd att inte få bekräftelse på att de val jag önskar göra är tillräckligt bra. Men jag känner mig så utled på alltihop. Det är nog nu. Jag är snart trettio år och för varje år som går blir mitt liv mindre och mindre mitt. Inte är det konstigt att
den svarta hunden inte viker från min sida.
